Skillnaden mellan fosfaterings- och passiveringsbehandlingar i metaller ligger i deras syften och mekanismer.

Fosfatering är en viktig metod för att förhindra korrosion i metallmaterial.Dess mål inkluderar att ge korrosionsskydd till basmetallen, fungera som en primer före målning, förbättra vidhäftningen och korrosionsbeständigheten hos beläggningsskikten och fungera som ett smörjmedel vid metallbearbetning.Fosfatering kan kategoriseras i tre typer baserat på dess tillämpningar: 1) beläggningsfosfatering, 2) kallsträngsprutningssmörjningsfosfatering och 3) dekorativ fosfatering.Det kan också klassificeras efter vilken typ av fosfat som används, såsom zinkfosfat, zink-kalciumfosfat, järnfosfat, zink-manganfosfat och manganfosfat.Dessutom kan fosfatering kategoriseras efter temperatur: hög temperatur (över 80 ℃) fosfatering, medeltemperatur (50–70 ℃) fosfatering, lågtemperatur (cirka 40 ℃) fosfatering och rumstemperatur (10–30 ℃) fosfatering.

Å andra sidan, hur sker passivering i metaller, och vad är dess mekanism?Det är viktigt att notera att passivering är ett fenomen som orsakas av interaktioner mellan metallfasen och lösningsfasen eller av gränssnittsfenomen.Forskning har visat effekten av mekanisk nötning på metaller i passiverat tillstånd.Experiment indikerar att kontinuerlig nötning av metallytan orsakar en signifikant negativ förskjutning i metallpotentialen, vilket aktiverar metallen i ett passiverat tillstånd.Detta visar att passivering är ett gränssnittsfenomen som uppstår när metaller kommer i kontakt med ett medium under vissa förhållanden.Elektrokemisk passivering sker under anodpolarisering, vilket leder till förändringar i metallens potential och bildandet av metalloxider eller salter på elektrodytan, vilket skapar en passiv film och orsakar metallpassivering.Kemisk passivering, å andra sidan, involverar direkt verkan av oxidationsmedel såsom koncentrerad HNO3 på metallen, bildande av en oxidfilm på ytan, eller tillsats av lätt passiverbara metaller såsom Cr och Ni.Vid kemisk passivering bör koncentrationen av det tillsatta oxidationsmedlet inte falla under ett kritiskt värde;annars kan det inte inducera passivering och kan leda till snabbare metallupplösning.